Har gått sedan jag tog min väska och begav mig till arlanda för att ta steget att åka till Spanien. Helt ensam.
Minns hur lördagen den 4 november var en av de jobbigaste dagarna i mitt liv.
Då jag skulle behöva säga hejdå till alla.
Det blev många tårar den kvällen. Och inte att prata om dagen då jag skulle säga dom där orden till min lillasyster.
Till min syster, hon och jag som alltid vart så tajta. Hon och jag som gjort allting tillsammans. Jämt och ständigt.
Funnits vid varandras sida.
Självklart till kom det en del "diskussioner" om att mina grejer alltid var på hennes rum och små saker man störde sig på. Men det spelade ingen roll. Vi var en person tillsammans, inte två. Det är vi fortfarande men på avstånd.

Vänner berättade för mig att 6 månader skulle gå fort. Jag skulle snart vara hemma igen.
5 månader gick fort. Men efter fem månader såg det inte ut som vi alla trott.
Jag hade (har) en pojkvän, en underbar sådan, jag bodde på ett underbart ställe, fick ett nytt jobb och jag beslöt mig för att stanna.
Nu har det gått tre månader sedan jag bestämde mig för det och jag vill fortfarande stanna.

Jag saknar er alla något fruktansvärt mycket!! Och det hoppas jag att ni vet.
Jag hoppas att vi alla en dag kommer kunna bo tillsammans igen. Om inte annat ses mer!
Jag är Lycklig, det är jag verkligen. Men att inte ha mina närmaste kan ibland göra ont.
Men sånt är tyvärr livet. Jag ville testa nått nytt och det gjorde jag.
Man kan inte stanna på ett ställe för att alla andra gör det.
Många skildes redan åt när dom började på skolor på andra ställen.. men man får försöka träffas så ofta som möjligt.
Nu ser jag mig omkring i Spanien och jag tycker verkligen om det.

Med det här ville jag bara säga att jag inte glömt er. Att jag tänker på er jämt.
Och att jag vet att en dag är vi närmare än vad vi tror!!
Novali, vi kommer alltid vara vi! 
Du och Jag mot världen! Det vet du!