Haha det är konstigt det här egentligen hur olika spanjorer är till skillnad från svenskorna även fast vi bor så nära.
Igår skulle jag och Malin ut på en promenad och tänkte att vi skulle går förbi Mirella också.
Mirella bor hos sin pojkvän och hans familj i ett stort fint hus. Familjen är rätt känd och varken jag eller Malin kände oss speciellt manade till att gå in till dom.

Det slutar med att vi sitter i deras soffor, på uteterassen, i våra mjukiskläder, inte helt fräscha.
På råga på allt kommer Mamman och frågar oss om vi vill ha mat.
Det första som syns i mitt huvud är bokstäverna NEJ, HJÄLP, och det är stora bokstäver.
Jag säger lite trevligt på spanska, No gracias. Och Malin drar snabbt in på att vi ska röra oss hemåt.
I spanien så är det svårt att bara ta ett nej, man vill ofta ha en förklaring på det mesta om varför man säger nej.
Mamman fortsätter kolla på oss och tittar sen på Mirella.
Tillslut sitter vi tre där som frågetecken och känner oss som världens konstigaste människor.
Nu vare försent att säga nej, och skulle vi bara gå skulle det inte ha vart artigt för fem öre.

Vi stannar till middagen, vilken var väldigt enkel, och inte hela familjen, som tur var.
Samtals hålls igång och spanskan flyter på mellan alla till det tillslut är helt tyst.
Jag håller på att brista ut i garv (ingen aning varför) men lyckas hålla mig, varpå Malin ser detta och får ännu svårare att hålla sig.

Det roligaste var att jag inte visste om detta och när vi senare efter middagen sitter och snackar brister Malin ut i garv och undra vad sjutton jag höll på med. Så sjukt kul!
Det är då inte lätt att kommunicera rätt ibland!